Jag kom sent hem från jobbet, som vanligt. Min fabrik ligger vid kanten av en tät skog där en flod glittrar under gatlyktornas ljus. Den kvällen låg en tjock dimma över vattnet, som om naturen dolde något.
När jag skulle gå över bron såg jag något konstigt vid strandkanten – en lerig, orörlig klump. Först trodde jag att det var skräp, men plötsligt rörde den sig svagt. Jag gick närmare… och såg att det var ett litet djur.
Det var genomblött, skakade och täckt av lera. Två blanka ögon stirrade på mig, fulla av rädsla.
– Stackars lilla valp, viskade jag.
Jag lyfte försiktigt upp det i mina armar. Den lilla kroppen darrade som ett löv. Jag svepte in den i min jacka och gick snabbt hem.
Hemma fyllde jag badkaret med varmt vatten. När jag började tvätta bort leran rann det gråbruna vattnet långsamt bort och avslöjade en tjock, silvergrå päls. Något kändes konstigt. Öronen var för spetsiga, tassarna för stora.
Plötsligt tittade djuret upp på mig. Dess ögon – bärnstensfärgade och lysande – fångade mitt andetag. Ett lågt morrande kom från dess hals.
Mitt hjärta stannade. Det var ingen valp.
Jag lindade in det i en handduk och körde till veterinären. Så fort han såg djuret blev han blek.
– Det där är ingen hund, sa han tyst. Det är en vargunge.
Jag stod där, stum. En riktig liten varg – utmattad, men vid liv.
Nästa morgon tog jag den tillbaka till floden. Jag öppnade buren, och den tittade på mig en sista gång innan den försvann in i skogen. 🌲✨
