I en glömd dal, dold av ständig dimma, fanns en gammal repbro som sägs inte vara byggd av människor utan av något mycket äldre.
Ingen vågade gå nära den, eftersom skogen runt den alltid blev onaturligt tyst.
En ung flicka, Elin, kände sig dragen dit av något hon inte kunde förklara.
När hon steg upp på bron kändes det som om hela skogen höll andan.
Brädorna under hennes fötter var kalla, nästan levande.
Mitt på bron började repen långsamt lossna, inte som en olycka utan som en medveten upplösning. Som om bron själv bestämde sig för att försvinna.
Elin började springa.
Bron bakom henne upplöstes i dimman.
När hon nästan var framme, brast allt.
Hon hängde kvar i ett rep över avgrunden.
Allt var tyst.
Då kom en elefant ut ur skogen.
Den såg inte ut att höra hemma där. Den verkade vara en del av något större.
Den sträckte sin snabel och lyfte henne försiktigt upp.
När Elin tittade tillbaka var bron borta.
