Jag måste berätta om en helt absurd scen som hände mig i en buss. Föreställ dig: det är morgonrusning, bussen är så trång att man knappt kan andas. Jag står fastklämd mot stången, med mina hörlurar i öronen, nöjd med att åtminstone ha lite musik som skydd mot kaoset runtomkring.
Men plötsligt – katastrof. En av mina hörlurar glider långsamt ur örat och försvinner ner någonstans mellan jackor, väskor och folks armbågar. Jag börjar leta med handen, känner en sladd och tänker: ”Yes, hittade den!”
Fast den sitter fast. Jag drar försiktigt – inget händer. Jag drar hårdare – fortfarande fast. Till slut tappar jag tålamodet och rycker till ordentligt. Sladden lossnar och jag stoppar triumferande in hörluren i örat.
Och då händer det märkliga: i ena örat spelar min vanliga musik, men i det andra – en helt annan låt, annan rytm, andra ord. Min hjärna försöker kombinera båda, och resultatet låter som en DJ som tappat kontrollen.
Jag vrider på huvudet och ser killen bredvid mig stirra på mig med öppen mun. I hans hand – den andra änden av sladden. Jag har alltså dragit ut hans hörlur, i tron att den var min!
Jag fryser till. Han ser chockad ut, jag försöker hålla masken. Tankar rusar:
– Ska jag säga: ”Wow, gemensam spellista!”?
– Eller: ”Jag testar ny teknik: två-i-ett.”?
– Eller bara låtsas som ingenting?
Jag valde tystnaden. Med ett allvarligt ansikte satte jag båda hörlurarna i öronen, vände mig mot fönstret och gjorde som om det var helt normalt.
Killen stod kvar, uppenbart förvirrad. Och jag? Jag fick gratis en unik dubbelkonsert.
