När jag följde en djup flod såg jag något mörkt flyta långsamt på ytan. Först trodde jag att det var en gren, men när jag kom närmare stannade mitt hjärta – det var en björnunge.
Den låg stilla, benen pekade upp mot himlen. Instinktivt sträckte jag mig ut, drog den försiktigt ur det kalla vattnet. Den lilla kroppen var tung och pälsen klibbade mot mina händer. Jag försökte återuppliva den, skakade den varsamt och viskade ord som om min röst kunde väcka liv.
Ingenting. Ingen andning. Den såg ut att sova för evigt.
Då hördes ett djupt muller bakom mig. Luften vibrerade. Jag vände mig långsamt om – och såg henne.
En enorm björnhona stod några meter bort, ögonen glödde av raseri. Hon såg sitt barn i mina armar och trodde att jag hade dödat det.
Hon reste sig på bakbenen och röt så att marken skakade. Jag släppte ungen och började springa längs floden. Men hon var snabbare. Ett slag träffade min rygg; smärtan brände som eld.
Blodet rann, men rädslan gav mig styrka. Jag flydde genom skogen tills hennes vrål försvann i fjärran.
När jag till slut nådde vägen och föll ner, insåg jag: naturen behöver inte vår medkänsla – bara vår respekt och vårt avstånd.
