I ett gammalt hyreshus bodde Madeleine, en rund och glad kvinna med massor av energi.
En dag bestämde hon sig:
– Nu ska jag äntligen komma i form!
I stället för att gå till ett gym köpte hon ett hopprep och började träna hemma i vardagsrummet.
Varje morgon klockan åtta började hon hoppa.
Duns… Duns… Duns…
Golvet skakade vid varje hopp.
Grannen under henne, Julien, tänkte först inte så mycket på ljudet.
– Det är nog tvättmaskinen, mumlade han.
Men dagarna gick och skakningarna blev allt kraftigare.
Glasen skallrade i skåpet.
Tavlorna vibrerade på väggarna.
Och den gamla kristallkronan i taket började gunga oroväckande.
Samtidigt fortsatte Madeleine sitt träningspass med stort leende.
– Nittioåtta… nittionio… hundra!
Precis då hördes ett högt…
KRAAAK!
Fästet till ljuskronan gav vika.
Den stora kristallkronan lossnade från taket och krossades mitt på Juliens vardagsrumsgolv.
Nu fick han nog.
Rasande sprang han uppför trapporna och bankade hårt på Madeleines dörr.
– Öppna! Genast!
Dörren öppnades långsamt.
Madeleine stod där, andfådd, med en handduk över axlarna och hopprepet fortfarande i handen.
Julien öppnade munnen för att hålla det argaste talet i sitt liv.
Men plötsligt fastnade hans blick på ett gammalt fotografi på väggen.
På bilden såg han… sig själv.
Mycket yngre.
Leende.
Bredvid Madeleine.
Under fotografiet stod det:
« Hopprepsmästerskapet i Paris – 1998. Segrare: Madeleine Martin och Julien Dubois. »
Julien blev alldeles blek.
– Vänta… Det kan inte vara sant…
Madeleine log.
– Känner du verkligen inte igen mig?
Han tittade noggrannare.
Plötsligt spärrade han upp ögonen.
– Madeleine… är det verkligen du?
– Självklart! Det var ju du som tränade med mig varje kväll. Sedan flyttade du, och vi tappade kontakten.
Julien stod tyst.
All ilska var som bortblåst.
– Men… varför började du hoppa rep igen?
Madeleine log finurligt.
– För att jag såg ditt namn på brevlådan i går. Jag undrade om du fortfarande skulle känna igen mig.
Ett ögonblick blev det helt tyst.
Sedan började båda skratta.
Just då hördes ett öronbedövande…
BOOOM!
Hela huset skakade.
De sprang fram till fönstret.
Den nya grannen på bottenvåningen stod ute på gården och ropade:
– Vad är det som händer här? Min ljuskrona har också ramlat ner!
Madeleine tittade på Julien med ett busigt leende.
Hon räckte fram ett andra hopprep.
Julien tvekade några sekunder.
Sedan tog han emot det.
– Okej… men den här gången tränar vi i parken.
Och för första gången på många år gick de iväg sida vid sida, skrattande som två gamla mästare som återfunnit varandra tack vare en fallande ljuskrona.
