Restaurangens dörr stängdes mjukt bakom Maria — eller snarare Maria Lorens, som hon nu hette. Hon stannade ett ögonblick och lät ljuden omkring henne omsluta henne. Skratt, glas som klirrade och dyra parfymer fyllde luften och drog henne tillbaka i tiden.
Mitt i salen stod ett långt bord omgivet av välklädda människor. Ansiktena var bekanta, och minnena kom snabbt tillbaka. Det var samma personer som en gång viskat bakom hennes rygg och skrattat åt henne.
— Titta vem som är här! sa Jackson och höjde sitt glas. Sophie log snett medan hon granskade Marias enkla gröna klänning. Richard lutade sig framåt med en självsäker blick.
— Så, plugghästen, hjälpte din guldmedalj dig? sa han hånfullt. — Titta på oss… och se hur patetisk du ser ut.
Skrattet spreds runt bordet och fyllde rummet. Maria svarade inte utan gick lugnt fram och satte sig. Hon placerade sitt glas vatten framför sig utan att visa någon känsla.
— Du är inte ens gift, eller hur? fortsatte Sophie. Jackson skrattade och lade till: — Eller så sitter du fortfarande hemma med dina böcker.
Spänningen i luften blev tydlig när alla väntade på hennes reaktion. De ville se henne brytas ner eller försvara sig. Men Maria log bara svagt, nästan omärkbart.
I det ögonblicket närmade sig restaurangchefen bordet. Han var elegant klädd och talade med respekt. — Fröken Lorens, allt är klart. Ska vi börja nu?
Skrattet tystnade genast. Richard rynkade pannan och såg förvirrad ut. — Börja vadå? frågade han osäkert.
Maria reste sig långsamt och såg på var och en av dem. — För femton år sedan var ni säkra på vem jag skulle bli. Hon gjorde en diskret gest till chefen.
Musiken förändrades och ljuset blev mjukare. Servitörerna ställde sig i ordning som om något viktigt skulle ske. En röst fyllde rummet.
— Mina damer och herrar, idag firar vi öppningen av en ny restaurang i Loren’s Group. En paus skapade spänning. — Och vi presenterar dess grundare… Maria Lorens.
Tystnaden som följde var tung och nästan overklig. Sophie bleknade, Jackson sänkte blicken och Richard stod helt stilla. Ingen visste vad de skulle säga.
— Den här restaurangen är en av sjutton som jag äger i fem länder, sa Maria lugnt. Hon såg på dem med en ny sorts styrka.
— Jag kom inte hit för att minnas, fortsatte hon. — Jag ville bara se om ni hade förändrats.
Hon tog sitt glas och log svagt igen. — Tack för kvällen… den var lärorik. Sedan vände hon sig om och gick, utan att se tillbaka.
