Jag stod framför spegeln i det lilla rummet i byhuset och försökte rätta till slipsen. Mina händer darrade som om jag var tjugo igen.
I tankarna såg jag allt klart: doften av äppelblom, skrattet från en flicka med mörka flätor, den första kyssen vid skolans idrottsplats. Hon hette Marina, och en gång lovade jag henne evig kärlek. Men livet förde oss på olika vägar.
Efter skolan gjorde jag militärtjänst, började arbeta, gifte mig och fick barn. Marina gifte sig också och flyttade till en annan stad. Vi skrev några år, sedan blev det tyst.
Jag tänkte ofta på henne, men lärde mig att gömma saknaden. När min fru dog var jag säker: aldrig mer en ring på mitt finger.
Förra sommaren åkte jag tillbaka till byn för en klassåterträff. På torget såg jag henne stå vid fontänen. Hennes hår var nu silvergrått men fortfarande lika vackert.
Våra blickar möttes, och världen försvann. Vi pratade hela natten, om barnen, om sorgen, om hoppet. Hon var också änka. Hon hade också sparat mina brev.
Hösten flög förbi. Varje kväll pratade vi i telefon. Vi delade små glädjeämnen: vilken sorts te hon drack, vilken sång jag hört på radion. När jag till slut föreslog att vi skulle träffas igen, log hon bara: ”Jag har väntat på det.”
Idag stod vi i en liten kyrka. Nya ringar glänste på våra händer, men i hjärtat fanns den gamla kärleken. Bara de närmaste var där: barn, barnbarn, några vänner. Ändå kändes det som om hela världen såg oss.
När prästen avslutade ceremonin tog jag Marinas hand. Den var lika varm som då. Jag förstod att tiden kan ta år ifrån oss, men inte äkta känslor. Vid sextioett blev jag brudgum igen. Och jag kände: livet börjar på nytt.
