För henne var dessa ägg mer än en inkomst. De var ett bevis på arbete, självständighet och ett sätt att bidra till sin familj utan att vara till besvär.
Den här morgonen förändrades allt.
Dylan, en ung man med dåligt rykte och ett temperament som skrämde de flesta, närmade sig hennes stånd. Hans självsäkra, nästan utmanande steg fick säljarna runtomkring att tystna.
Dylan trivdes med att skrämma svagare människor, och många undvek helst att möta hans blick. Han stannade framför Clara, och hans hånfulla leende fick henne att stelna till.
« Vad stirrar du på? » fräste han.
Innan Clara hann reagera slog han hårt till bordskanten. Äggen rullade ner på stenarna och krossades. Gula fläckar spreds över marken som små solfläckar.
Clara tog sig för bröstet, chockad och skakad. Säljarna runt henne stod orörliga, fyllda av ilska men för rädda för att ingripa.
Då hördes en lugn, bestämd röst bakom dem.
« Det räcker nu. »
En ung man klädd i en mörkblå kostym gick fram genom marknaden med en självsäkerhet som fick Dylan att tveka. Adrian ställde sig framför Clara, som en tyst mur mellan henne och angriparen. Hans hållning var lugn men orubblig.
« Vem tror du att du är? » muttrade Dylan.
« Den som säger åt dig att ta ansvar, » svarade Adrian stilla.
Han böjde sig ner och plockade upp en bit av ett trasigt äggskal.
« Du har förstört hennes arbete. Du betalar. Nu. »
Marknaden blev helt tyst. Dylan, synligt osäker, såg sig omkring. Sedan tog han fram några sedlar och slängde dem på bordet.
« Förlåt… » mumlade han innan han skyndade därifrån.
Adrian tog sedlarna, lade till några egna och placerade dem i Claras skakiga händer.
« Det ska räcka. Du förtjänar bättre än att bli behandlad så här. »
Clara fick tårar i ögonen.
« Vad heter du, unge man? »
« Adrian, » svarade han med ett vänligt leende. « En som råkade vara här i rätt ögonblick. »
Marknaden glömde aldrig den dagen då vänligheten stod upp mot rädslan.
