Sergej satt ensam i sin kalla cell, med vetskapen att hans dagar var räknade. Domen var slutgiltig, inga fler överklaganden fanns. Det enda han önskade, innan slutet kom, var att få återse sin hund, den gamle schäfern Rex.
Tillsammans hade de delat år av hårt arbete, patruller i mörkret, och stunder av sällsynt glädje. Rex hade alltid varit vid hans sida, lojal och orubblig.
Fängelsedirektören gick med på önskan. Nästa morgon öppnades den tunga dörren, och Rex klev in, haltande av ålderdom men med samma skarpa blick.
Sergej gick ner på knä och öppnade armarna. Hunden kom fram och lade huvudet mot hans bröst. Tystnaden var tung, men fylld av kärlek.
Plötsligt spände sig Rex. Han lyfte huvudet, morrade djupt och stirrade mot ett hörn av cellen. Pälsen stod upp på hans rygg. Sergej följde hans blick men såg inget. Då svepte en kall vind genom rummet, och lampan blinkade.
Rex ställde sig framför Sergej, som för att skydda honom. Hundens skall ekade mellan väggarna. Sergej kände en tryckande tyngd i bröstet, som inför ett oväder. Sedan hördes ett knarrande ljud, som om någon repade i stenarna bakom väggen.
Vakterna rusade in, men i samma ögonblick försvann kylan. Ljuset stabiliserades och Rex lade sig lugnt vid sin ägares fötter. Endast några sprickor i väggen vittnade om något ovanligt.
Senare berättade en av vakterna att fängelset byggts över ruinerna av ett gammalt kloster, där mystiska försvinnanden en gång ägt rum.
Sergej förstod: Rex hade skyddat honom från något mörkt, något osynligt. Trots murarna var han inte ensam – hans trofasta vän vaktade honom än.
