Vintern i de nordliga bergen i Norge det året verkade aldrig ta slut. Snön föll nästan varje dag och vinden tjöt mellan de mörka tallarna.
Invånarna i den lilla byn stannade helst nära sina eldstäder och undvek de frusna stigarna. Men Erik Larsen var inte som de andra.
Vid sextioåtta års ålder kände den gamle jägaren varje dal, varje klippa och varje stig i bergen. I flera decennier hade han levt nästan helt ensam.
Han pratade sällan med människor och tillbringade det mesta av sin tid i skogen. För Erik verkade djuren mer ärliga än människor.
För tjugofem år sedan hade en lavin tagit hans fru och hans lilla dotter. Sedan den dagen hade något i honom stängts. Bergen blev hans tillflykt och tystnaden hans följeslagare.
Den kvällen gick han genom snöstormen för att kontrollera sina fällor. Han tänkte att detta kanske skulle bli hans sista jaktsäsong. Kroppen var inte längre lika stark som förr, men vana och envishet drev honom framåt.
När han nådde ravinen såg han genast vad som hade fastnat i fällan.
En stor silvergrå varginna.
Hennes tass satt fastklämd i metallen och blodet färgade snön runt omkring. Trots smärtan ylade hon inte. Hon stirrade på mannen med bärnstensfärgade ögon, fyllda av både raseri och styrka.
Erik höjde sitt gevär.
”Det är över nu…” mumlade han tyst.
Men just då såg han något röra sig under varginnans kropp.
Tre små vargungar tryckte sig tätt intill sin mor. De darrade av kyla och rädsla och försökte gömma sig i hennes päls. Den skadade varginnan morrade svagt och skyddade dem trots sin smärta.
Eriks hand stannade i luften.
Under några sekunder hördes bara stormens tjut.
Sedan sänkte han långsamt geväret.
Med en tung suck knäböjde han i snön och öppnade försiktigt fällan. Varginnan ryckte till av smärta men attackerade honom inte. Hon betraktade honom bara tyst.
Erik tog de små ungarna i sin jacka och började gå mot sin stuga. Den skadade varginnan följde efter honom på avstånd.
Så kom en vild familj in i hans ensamma hem.
De första dagarna var spända. Varginnan låg nära dörren och höll ögonen på varje rörelse. Men Erik gav henne kött, rengjorde hennes sår och talade lugnt.
Med tiden började misstron försvinna.
Vargungarna växte snabbt och sprang runt i stugan. För första gången på många år fylldes huset av liv.
En månad gick.
En natt vaknade Erik av att varginnan ylade lågt vid dörren. Det var inget vanligt ylande. Det lät mer som en varning.
Han gick till fönstret och tittade ut.
I snön framför huset syntes tydliga spår.
De var inte vargspår.
Erik tog sin lykta och gick ut i kylan. När han följde spåren insåg han att de kom från två personer. Spåren ledde till skogsbrynet där ett trasigt snöskoterhjul låg gömt under granarna.
Några timmar senare hördes röster i mörkret.
Två smugglare hade följt spåren efter vargarna, i hopp om att fånga dem för pengar. Men när de närmade sig stugan ställde sig varginnan framför Erik.
Hon morrade djupt.
Och plötsligt dök tre unga vargar upp ur mörkret bakom henne.
Männen frös till.
De insåg att de inte längre var jägare.
De var de jagade.
