Det kalla höstregnet slog mot vindrutan när Ellie och Mark körde hem längs den tysta landsvägen. Dagen hade varit lång, och de drömde bara om varmt te och torra kläder. Men precis när bilen svängde runt en kurva, spärrade Ellie upp ögonen.
— Mark, stanna… såg du det där?
Djupt nere i ett dike, nästan helt täckt av tjock, lerig smuts, kämpade en liten rådjursunge för att ta sig upp. De tunna benen gled gång på gång, och kroppen darrade av kyla och rädsla. Det såg ut som om den var på väg att ge upp.
Mark stannade genast bilen. De sprang ut i det kraftiga regnet. Marken var så uppblött att deras skor sjönk ner i den tunga leran.
— Han är inte bara fast… han orkar snart inte mer, sa Ellie oroligt.
Mark föll ner på knä vid dikeskanten. Försiktigt, långsamt, sträckte han sig mot det lilla djuret. Rådjursungen halkade ännu en gång, benen sprattlade desperat, men Mark lyckades få tag i bakbenen och dra den närmare. Det lilla djuret skakade så kraftigt att det såg ut som om hela kroppen vibrerade.
— Det är lugnt, lilla vän… vi hjälper dig, viskade Mark.
Med mjuka händer drog han försiktigt upp rådjuret ur den tunga leran och lyfte det till den gräsiga slänten. Ungen försökte resa sig men föll nästan igen, innan den lutade huvudet som om den samlade kraft. Ellie ställde sig framför den för att skydda mot vinden.
Några långa sekunder stod den bara där, alldeles nära dem, som om den inte visste om den skulle fly. De stora ögonen var fyllda av rädsla men också av förtroende. Regndroppar rann över dess blöta päls, men darrningarna avtog.
Kanske förstod den att människorna räddat den.
Till slut tog den ett steg mot fältet. Sedan ett till. Den vände sig om, tittade på dem en sista gång och skuttade sedan iväg mot träden — där dess mamma förmodligen väntade.
Ellie och Mark stod kvar i tystnad, med en varm känsla i bröstet.
De hade bara kört hem i regn. Men ödet gav dem chansen att göra en liten, men ovärderlig, god gärning.
