Stormen rasade i flera timmar och förvandlade gatorna till en vit öken. Vinden tjöt som ett vilddjur, och ingen vågade gå ut. Bara en liten grå kattunge kämpade sig fram genom snön. Den hette Timmy.
Han sprang så fort han kunde, men kylan kröp in i kroppen, bet i tassarna och gjorde varje rörelse tyngre. Snöflingor fastnade på pälsen och blev till is. Till slut orkade han inte mer — han föll ner i en snödriva.
Det lilla hjärtat slog fortfarande, men svagt. En frusen tår glänste på hans kind. Allt omkring blev tyst, som om världen höll andan.
I byn intill satt en äldre kvinna vid namn Anna framför elden. Varje kväll brukade hon mata de hemlösa katterna, men den kvällen hade ingen kommit. Något kändes fel. Hon tog sin lykta och gick ut i stormen.
Snön ven, och vinden slet i hennes sjal. Långt borta fick hon syn på något grått i snön. Hon böjde sig ner — och hjärtat stannade. En liten katt låg där, täckt av frost.
– Herregud… lever du fortfarande, lilla vän? viskade hon.
Hon lade handen mot den lilla kroppen och kände ett svagt, svagt hjärtslag. Utan att tveka virade hon in honom i sjalen och sprang hem.
Hon andades varm luft över hans päls, masserade tassarna, gav honom några droppar varm mjölk. Tiden gick långsamt, men plötsligt hördes ett litet “mjau”. Ett till. Katten öppnade ögonen.
Sedan den dagen lämnade Timmy aldrig huset. Han låg alltid vid fönstret och såg snön falla, och ibland tryckte han sig mot Annas hand — som för att säga: ett varmt hjärta kan rädda ett liv.
