Regnet piskade den tomma vägen som om natten försökte sudda ut allt. Mörkret slukade skogen omkring henne.
En ung kvinna i en smutsig brudklänning stod på knä vid vägkanten. Hon höll två nyfödda barn tätt intill sig och skakade av kyla.
— Snälla… lämna mig inte… viskade hon svagt. Dessa barn är inte mina…
Bilens strålkastare skar genom dimman. Daniel bromsade hårt och stirrade chockat.
Han steg ut i regnet och närmade sig långsamt. Synen framför honom kändes overklig.
Utan att tveka tog han av sig sin jacka och svepte den runt barnen. Sedan hjälpte han henne upp.
— In i bilen, snabbt, sa han bestämt. Du kommer frysa ihjäl här.
I bilen var det tyst. Bara regnet slog mot rutorna.
— Vad heter du? frågade han.
— Lia… tror jag… svarade hon osäkert.
Hon såg förvirrad ut, som om hennes minnen var borta. Hennes ögon var fyllda av rädsla.
Plötsligt började barnen gråta samtidigt. Daniel kastade en blick i backspegeln.
Han märkte identiska armband på deras handleder. Något med dem kändes fel.
Han tog försiktigt ett av dem och läste graveringen. Hans hjärta sjönk.
“Project L-17”.
— Är du säker på att du inte känner dem? frågade han.
Hon skakade på huvudet men tvekade ett ögonblick.
Radion slog plötsligt på med ett brus. En kall röst fyllde bilen.
— Subjekt L-17 aktiverat. Bärare lokaliserad. Initiera återtagning.
Daniel bromsade kraftigt. Dimman framför dem rörde sig.
En gestalt dök upp ur mörkret. En man i svart stod helt stilla i regnet.
— Nej… han hittade mig… viskade Lia.
— Vem är det?! frågade Daniel.
Hon svarade inte. Hennes blick var fäst vid barnen.
Ett av barnen öppnade ögonen. De lyste i ett onaturligt blått sken.
Gråten tystnade. Ett märkligt leende spreds över barnets ansikte.
Minnen strömmade tillbaka till Lia. Vita väggar, röster, experiment.
— Hon är perfekt… radera hennes minne… barnen är nyckeln…
Lia drog efter andan. Hennes blick förändrades.
— Jag minns… sa hon tyst.
Ett knackande hördes mot rutan. Mannen stod precis bredvid bilen.
— Öppna, sa han lugnt. Hon tillhör oss.
Daniel knöt händerna runt ratten. Hans röst blev hård.
— Aldrig.
Han tryckte gasen i botten. Bilen rusade fram genom natten.
Bakom dem stod mannen kvar, orörlig. Men radion sprakade igen.
— Förföljelse initierad.
Lia höll barnen nära sig. Hon var inte längre rädd.
— De får inte oss, viskade hon.
Natten slöt sig omkring dem. Men för första gången kände hon kontroll.
Deras historia hade bara börjat.
