Kvällsmetron var fylld av den vanliga oron: människor som höll hårt i sina väskor, trötta ansikten, och passagerare som försökte hålla balansen vid varje plötslig inbromsning.
Jag ville bara hem efter ännu en dag av kemoterapi. Kroppen värkte, huvudet snurrade och jag kämpade för att hålla ögonen öppna. Det fanns bara en ledig plats i vagnen – den jag satt på.
Vid nästa station steg en äldre kvinna på. Hon kastade en snabb blick över vagnen, fick syn på mig och gick rakt fram med en min full av irritation.
— Ungdomar nuförtiden! ropade hon så högt att flera vände sig om. Sitter där som en prinsessa! Inget respekt för äldre!
Jag tittade upp, för trött för att svara direkt. Hennes ord fortsatte, hårdare för varje mening. Passagerarna tittade, men ingen sa något. Jag kände hur en klump växte i halsen.
— Ursäkta… mumlade jag svagt. Jag har haft behandling i dag… jag mår inte så bra…
Men hon blev bara argare.
— Behandling! Vilket bekvämt försvar! Jag mår också dåligt men jag står ändå! Res dig upp!
Då hände något som hon inte väntat sig.
En ung man bredvid mig tog ett steg fram.
— Nu räcker det, sa han bestämt. Du vet inte ens varför hon sitter. Hon kommer direkt från kemoterapi. Ser du hennes sjukhusarmband?
Han pekade på mitt handledsband som jag själv nästan glömt. Den äldre kvinnan stannade upp, bleknade, och hennes ansikte förändrades helt.
— Jag… jag visste inte… viskade hon. Förlåt, lilla vän… jag trodde…
— Därför bör man fråga innan man dömer, svarade mannen lugnt.
Kvinnan stod tyst, skakad och skamset. Några passagerare nickade instämmande. En man längre bort reste sig och erbjöd mig sin plats.
— Sitt här. Oroa dig inte.
Jag tackade tyst. Den äldre kvinnan mumlade fortfarande:
— Förlåt… jag hade fel…
När jag steg av på min station sa mannen:
— Ta hand om dig. Alla är inte likgiltiga.
Och för första gången den dagen log jag.
