När marken slutligen slutade skaka stod Thomas stilla vid dörren och lyssnade till tystnaden. Hans gamla gård hade klarat stormar, torka och snö, men nu såg allt skevt ut.
Hönsen flaxade oroligt, och kon råmade vid ladan. Mitt på gårdsplanen fanns ett hål – ett runt, mörkt hål som verkade leda djupt ner.
Han tog sin ficklampa och böjde sig fram. Väggarna var släta, som om någon slipat dem med händer eller verktyg. Kylan därifrån fick honom att rysa. Han ropade, men ingen svarade. Sedan fäste han ett rep runt midjan och började klättra ner.
Tunneln var trång men blev bredare längre in. Efter en stund kom han in i en kammare. I mitten stod ett metalliskt föremål, delvis täckt av jord. Det glimmade svagt blått, som om det levde. Thomas sträckte fram handen och kände en mjuk värme, som ett hjärtslag.
Plötsligt slocknade lampan. Ljuset från föremålet fyllde rummet. Framför honom tog en form gestalt — nästan mänsklig, men genomskinlig.
Thomas kunde inte röra sig. En röst talade inte med ord utan med bilder: jordens smärta, förstörelse, sedan grönska, liv, återfödelse. Allt försvann lika snabbt.
När han kom upp igen färgades himlen av gryning. Några timmar senare rasade tunneln samman. På marken där hålet funnits växte nya plantor fram, starka och gröna.
Grannarna som kom för att se skadorna förundrades över hur väl gården klarat sig. Thomas log tyst. Han visste att något där nere fortfarande andades, djupt under jorden.
