Höstskogen var tyst och gyllene. Löven prasslade mjukt under de långsamma stegen från Martha Brown, en kvinna på åttiotvå år. Hon gick längs den smala stigen för sista gången.
Om två dagar skulle hon lämna sitt gamla hus vid skogskanten. Hennes barn bodde sedan länge i staden och hade övertalat henne att flytta. Hon skulle snart bo i en liten lägenhet med utsikt över en parkeringsplats.
Martha stannade och tittade upp mot de höga tallarna. Hon strök handen över barken som om hon hälsade på en gammal vän. Den här skogen hade varit hennes liv i många år.
Plötsligt bröts tystnaden av ett konstigt ljud. Det var inte en fågel och inte vinden. Det lät mer som ett litet barns snyftning.
Martha rynkade pannan och lyssnade noga. Ljudet kom från en ravin täckt av fallna grenar. Hon gick försiktigt nerför den fuktiga sluttningen.
Längst ner i ravinen såg hon något brunt röra sig. Det var en liten björnunge, smutsig och darrande. Dess tass hade fastnat i en gammal rostig ståltråd.
”Jaha, din lilla stackare…” viskade Martha mjukt. ”Var är din mamma?”
Björnungen tittade på henne med stora runda ögon. Sedan nös den rakt på hennes stövel. Martha kunde inte låta bli att skratta.
Hon tog fram sin lilla kniv som hon brukade använda när hon plockade svamp. Mycket försiktigt började hon skära av den rostiga tråden. Efter några sekunder var björnens tass fri.
”Så där ja, nu är du fri,” sa hon. ”Gå tillbaka till din familj.”
Men björnungen gick inte iväg. Den tog ett steg efter henne. Sedan ett till.
Martha började gå tillbaka mot huset. Bakom sig hörde hon de små klumpiga stegen. Björnungen följde efter henne som en liten hund.
”Nej, nej, nej… jag adopterar inte björnar,” muttrade Martha.
Men björnungen verkade redan ha bestämt sig. Den följde henne hela vägen till skogsbrynet. Sedan hela vägen till det gamla huset.
Den klättrade till och med upp på verandan. Martha försökte stänga dörren. Björnungen lade sig lugnt på dörrmattan.
Nästa morgon ringde Martha till viltvårdsmyndigheten. Hennes röst lät lite osäker.
”God morgon… jag tror att jag har en ganska speciell gäst.”
”En björnunge?” frågade mannen lugnt.
Martha blev tyst i några sekunder. Sedan svarade hon förvånat.
”Hur visste ni det?”
”För att ni är den sjätte personen som ringer om samma sak idag,” svarade han och skrattade.
En timme senare kom en liten grupp experter. De undersökte björnungen och tog den med sig till ett rehabiliteringscenter. Martha kände sig lite sorgsen men också lättad.
En månad gick. En dag fick Martha ett oväntat telefonsamtal.
”Fru Brown, vi har ett litet problem med björnungen.”
”Säg inte att den har rymt.”
”Nej… det är värre. Den vägrar äta.”
Martha blev förvånad och frågade varför.
”Den äter bara när den ser ett foto av er.”
Nästa dag åkte Martha till centret. När hon gick in i inhägnaden sprang björnungen direkt mot henne med ett glatt ljud.
Personalen tittade förvånat på scenen. Björnungen ställde sig på bakbenen och lutade huvudet mot Martha.
Centerns chef log.
”Jag tror att för den… är ni hans mamma.”
Martha suckade och tittade på den lilla björnen.
”Okej,” sa hon. ”Men i min nya lägenhet är husdjur förbjudna.”
Chefen skrattade högt.
”Oroa er inte. Vi letar faktiskt efter en ny chef för vår naturreservat.”
Han tittade på björnungen.
”Och det verkar som att den första rösten redan är avgjord.”
