Snöstormen började plötsligt. Vägen som Anna gick var en gammal landsväg som förband en liten by med huvudvägen. Hon var på väg hem från läkaren, med händerna på sin rundade mage.
Barnet skulle födas om en månad, men vädret hade överraskat henne. Först föll snön mjukt, nästan vackert, men snart blev den till en ogenomtränglig vägg som suddade ut allt – träd, himmel och väg.
Telefonen var urladdad. Anna visste att hon måste gå snabbare innan mörkret föll. Men vinden tilltog, varje steg blev tyngre. Snön trängde in i stövlarna, fingrarna domnade.
Hon föll, reste sig, och föll igen, allt svagare. Den sista bilden hon mindes var när hon satte sig vid vägkanten, försökte skydda sig från vinden och slöt ögonen.
Hon vaknade av ljudet av fotsteg i snön. Med ansträngning öppnade hon ögonen och såg en silhuett. En lång man med mörk mössa böjde sig ner mot henne.
Hans ansikte var bekant men otroligt. Det var Markus – mannen hon betraktade som familjens fiende. Han hade en gång varit hennes makes affärspartner, men förrått honom och lämnat honom ruinerad. Sedan dess hade de inte talats vid, och bara hans namn fyllde henne med bitterhet.
— Är du okej? frågade han med skakig röst.
Utan att vänta på svar lyfte Markus henne i sina armar. Han svepte in henne i sin jacka och började gå med fasta steg genom stormen. Snön piskade hans ansikte, vinden tjöt, men han fortsatte.
Efter en lång vandring nådde de hans bil vid skogsbrynet. Inne var det varmt, värmaren brummade. Anna sa ingenting, hon förstod inte varför Markus var där, men hon höll sina händer över magen och kände tacksamhet.
Senare på sjukhuset sade läkarna att några minuter till och både hon och barnet skulle ha dött. När familjen fick veta vem som räddat henne blev de chockade. Markus sa bara:
— Ibland ger livet en chans att rätta till sina misstag.
