Det var en av de där mörka eftermiddagarna när himlen verkade så tung att den snart skulle falla ner. Höstlöven föll långsamt över stenstigen som ledde till Harringtons herrgård, ett vitt marmorpalats på höjderna utanför Boston. Inuti rådde rikedom, ordning och tystnad.
Men utanför, vid de kalla järngrindarna, stod ett barn och frös.
Claire Bennett, husets huvudtjänsteflicka, höll just på att sopa trappan när hon fick syn på honom – en pojke på högst sex år, barfota i leran, läpparna blå av kyla. Hans kläder var slitna, alldeles för små, och i hans blick fanns något som krossade hennes hjärta: hunger och förtvivlan.
– Har du gått vilse, lilla vän? frågade hon mjukt.
Pojken skakade på huvudet. Claire såg sig omkring. Herr Harrington var borta, frun likaså. Ingen skulle märka om hon tog in barnet en stund.
Trots att reglerna förbjöd främlingar att komma in, öppnade Claire sidodörren.
– Kom in, du är trygg här.
Hon ledde honom till köket, där doften av nybakat bröd och varm soppa fyllde luften. Hon satte en skål med gryta framför honom.
– Ät, kära du.
Pojken åt tyst, skakande, medan Claire såg på. Men plötsligt ekade ett ljud: ytterdörren smällde igen. Steg närmade sig.
– Nej… viskade Claire. Han skulle inte komma hem förrän ikväll!
William Harrington trädde in – kall, ståtlig, oberörd. Men när hans ögon mötte pojkens, stelnade han.
– Vad… är det här?
Claire försökte förklara, men tystnade när hon såg hans ansikte blekna.
– Vad heter du, pojke?
– Eli, sir.
Namnet träffade honom som blixten. Samma ögon. Samma lilla födelsemärke.
William föll på knä, tårarna rann.
– Eli… min son.
Claire förstod. Barnet som alla trott var död… levde.
Den kvällen förändrades allt. Herrgården fick liv igen. William fann sin son, och Claire blev mer än en tjänsteflicka – en ängel som återförenade en familj med ett enda ögonblick av godhet.
