För ett år sedan, på väg hem från marknaden, hörde mormor ett svagt jamande bakom en soptunna. I en smutsig kartong låg en liten unge med gula ögon.
Hon trodde det var en kattunge — mager, darrande, nästan frusen. Medlidandet grep hennes hjärta. Hon lindade in den i en sjal, höll den mot bröstet och tog hem den.
Från den dagen blev den hennes följeslagare. Hon gav honom ett mjukt namn. Han åt glupskt och växte snabbt. Tassarna blev större, pälsen tjockare och blicken tyngre.
Efter några månader såg hon honom riva sönder en gammal kudde med sina vassa klor. Då insåg hon sanningen: det var inget kattdjur. Det var ett lejon.
Men hon kunde inte lämna honom. Lejonet var hennes vän, hennes tröst i ensamheten. Hon drog alltid för gardinerna och gick knappt ut.
Lejonet växte, och snart hördes hans dova morrande genom väggarna. Grannarna började misstänka något.
En kväll välte han ett skåp. Några grannar stormade in.
Det de såg fyllde dem med skräck.
I köket stod ett mäktigt lejon, ögonen glödde, tänderna blänkte. Han reste sig och röt så att väggarna skakade.
Mormor ställde sig framför honom:
— Skada honom inte! Han är mitt barn!
Grannarna flydde, ropade efter polis och djurpark.
Lejonet tryckte sig mot henne. Hon smekte manen, viskade med tårar:
— Var inte rädd… jag är här…
Hon visste att de snart skulle bli åtskilda. Men i sitt hjärta bestämde hon sig: hon skulle aldrig lämna ifrån sig sitt lejon.
