Regnet föll tungt över den lilla gatan. Vattnet forsade ner längs fönstren, och åskan mullrade på avstånd. Den äldre mannen, Peter, satt insvept i en filt när han plötsligt hörde ett högt jamande. Först trodde han att han inbillade sig, men ljudet blev starkare och mer desperat.
Han gick fram till dörren och kikade ut. Där stod en blöt, randig katt, som rev med tassarna mot dörren.
— Stackars liten, mumlade Peter och öppnade.
Katten rusade in, droppande av regn. Peter försökte torka den med en handduk och ställde fram lite mjölk, men katten vägrade dricka. I stället sprang den tillbaka till dörren, jamade högt och tittade på honom, som om hon ville säga något.
— Vad är det, lilla vän? frågade han och tog på sig sin regnjacka.
Katten rusade ut igen, och Peter följde efter. Regnet piskade honom i ansiktet när de gick genom mörkret. Till slut stannade katten vid några gamla garage.
Under ett plåttak stod en fuktskadad kartonglåda. Peter lyste med ficklampan – där låg tre små kattungar, blöta och skakande.
Katten sprang fram och började slicka dem, jamade tyst mot Peter, som om hon bad om hjälp. Hans hjärta värkte. Han tog lådan i famnen och bar den hem, skyddad under sin jacka.
Väl inne torkade han dem och bäddade ner dem i en filt. Katten la sig genast bredvid sina ungar och spann svagt.
En vecka senare sken solen. På fönsterbrädan sov katten och hennes tre ungar lugnt i värmen, medan Peter satt i sin stol och log.
Han visste nu att mod och kärlek kan finnas även i de minsta varelserna. Katten hade inte bara räddat sina ungar – hon hade gett honom sällskap, och ett nytt hjärta i huset.
