Anna och Viktor bodde i ett gammalt hus i utkanten av en liten stad. För några veckor sedan hade de köpt en begagnad soffa på en gårdsförsäljning.
Möbeln såg stadig ut, även om den var något sliten. På kvällarna satt de ofta där och såg på TV, tills en natt då något störde deras sömn.
Ett märkligt raspande hördes från vardagsrummet. Först trodde de att det var vinden, eller kanske råttor. Men ljuden blev allt tydligare, som om någon försökte ta sig ut.
Anna lutade örat mot soffans ryggstöd och hörde ett svagt, rosslande mumlande. Hon drog sig tillbaka med en känsla av iskyla längs ryggraden. Viktor slog på armstödet, men ljuden försvann inte. Tvärtom, de blev starkare.
Osäkra på vad de skulle göra ringde de polisen. En patrull kom, först skeptiska, men när de själva hörde det dova andningen inne i soffan försvann deras tvivel.
En av poliserna tog fram en kniv och skar försiktigt upp tyget. Alla drog efter andan.
Inuti, bland fjädrar och gammalt skumgummi, fanns en gömma. Där låg gulnade fotografier, en barnskallra och små benbitar. Mellan resterna fanns dessutom ett levande djur – en utmattad iller som på något vis hade fastnat där.
Poliserna tog försiktigt ut djuret. Anna plockade upp en av bilderna och läste inskriften: « För dig, Marie, så att du alltid ska minnas. » På en annan stod orden « Förlåt oss. »
Varken poliserna eller paret kunde förstå hela historien bakom fyndet. Var det en gammal familjetragedi? Ett försök att gömma något för alltid? Ingen visste.
Anna och Viktor bestämde sig för att göra sig av med soffan nästa dag. Men nätterna därefter hörde de fortfarande viskningar i sina drömmar, som om soffans hemligheter aldrig ville lämna dem.
