I gryningen gick fiskaren Lukas ut från sin lilla stuga och begav sig ner mot den ödsliga stranden. En tunn dimma låg fortfarande över vattnet och vågorna rullade långsamt in mot sanden. Varje morgon brukade han kontrollera sina nät, men den här dagen såg han något märkligt.
Nära vattenbrynet blänkte något metalliskt. Han gick närmare och stannade tvärt. Framför honom låg en gammal metallkista, delvis täckt av våt sand. Hjärtat började slå snabbare och en känsla av kyla gick genom kroppen.
Kistan var rostig men på locket fanns märkliga symboler, nästan som uråldriga skrivtecken. Det var som om havet självt drog sig tillbaka och vägrade röra vid den.
Lukas tvekade länge. Rädslan höll honom tillbaka men nyfikenheten var starkare. Han lade händerna på locket och försökte öppna det. Då svepte en plötslig vind över stranden och ett svagt metalliskt ljud hördes inifrån, som om någon knackade.
Han ryckte till men då hörde han en viskning:
— Befria mig…
Rösten var inte hotfull utan snarare bönfallande. Med darrande händer pressade han upp locket. Det knarrade och gick till slut upp.
Inuti fann han inga ben, bara en gammal dagbok och en gyllene kompass. På första sidan stod det tydligt: ”Sök inte guld — rädda havet.”
Plötsligt reste sig vågorna, vinden tilltog och kompassen i hans hand pekade bestämt mot norr. I fjärran såg han skuggan av ett spökskepp, som lika hastigt försvann igen.
Lukas förstod att detta inte var en slump. Dagboken och kompassen bar på en hemlighet, och nu låg ansvaret hos honom. Han stängde kistan men behöll de två föremålen.
När han såg tillbaka höll kistan redan på att sjunka ner i sanden, som om havet ville återta sin hemlighet.
Lukas gick därifrån med en känsla av att hans liv just hade förändrats. I norr väntade ett mysterium — och kanske räddningen för hela kusten.
