I en avlägsen by vid foten av en tät skog bodde en flicka som hette Alina. Hon älskade att vandra ensam, plocka bär och blommor, och lyssna på naturens ljud.
En dag, när hon var på väg hem, hörde hon ett svagt pipande. Ljudet kom från en buske. Nyfiken gick hon närmare och fann en liten vargvalp. Den var mager, darrade av kyla och hunger. Dess tass var skadad, och ögonen glänste av rädsla.
Alina kunde inte lämna den. Hon tog försiktigt upp valpen och bar den hem. Grannarna försökte varna henne:
— « Det är ett vilt djur, det kommer att bringa olycka! »
Men flickan gav inte upp. Hon värmde den vid elden, gav den mjölk och lindade tassen. Sakta blev den starkare. Snart sprang den glatt runt och viftade på svansen. Men Alina visste att en dag måste den återvända till skogen. Hon släppte taget med tårar i ögonen, men i hjärtat visste hon att den aldrig skulle glömma henne.
Åren gick. Alina växte upp till en vacker och modig ung kvinna. Livet var stilla, tills en dag rövare attackerade byn.
En kväll, när hon gick genom skogen, dök en beväpnad man upp framför henne. Hon kände hur hjärtat stannade. Men just då hördes ett djupt rytande. En stor grå varg trädde fram ur mörkret. I dess ögon fanns en välbekant glöd. Det var den valp hon en gång räddat!
Vargen morrade hotfullt. Angriparen blev skräckslagen och flydde. Alina såg på honom med tårar av förundran. Vargen närmade sig och snuddade hennes hand försiktigt 🤍, som för att säga: « Jag minns ditt goda hjärta. »
Hon föll på knä och kramade hans hals. Människan och djuret blev ett, bundna av minnet av en gammal handling.
Sedan dess syntes vargen ofta nära byn, men endast för henne. Ingen vågade längre skada Alina.
Alla viskade att hon hade en väktare från skogen. Och Alina visste: sann godhet återvänder alltid, ibland efter många år, ibland i skepnaden av en trofast varg.
