Teamet skickade ner en obemannad ubåt, och efter några minuter dök en gigantisk form upp på skärmarna – ett enormt objekt, mörkgrått och täckt av något som liknade tjock hud.
Det var lika stort som en liten bil. Ingen kunde tro sina ögon – det var ett ägg.
Expeditionens ledare, doktor Levander, beordrade att ägget skulle tas ombord. Det placerades i en speciell kylkapsel för att bevara dess inre miljö.
Inifrån hördes ett svagt knackande, som om något försökte komma ut. Alla stirrade i tystnad, både fascinerade och skrämda.
I laboratoriet skannade de ägget. På skärmen syntes konturerna av en lång svans, kraftiga fenor och ett huvud med vassa tänder. Paleobiologen Anita blev blek.
Hon viskade att formen på skallen liknade en mosasaur, ett förhistoriskt rovdjur som dog ut för 66 miljoner år sedan. Alla skrattade, men DNA-testet bekräftade det omöjliga – de hade hittat en levande ättling till ett urtida havsmonster.
Plötsligt började sonarerna registrera kraftiga stötar. Något enormt rörde sig mot fartyget. Skrovet skakade. Levander beordrade att de skulle närma sig land, men det var för sent. På skärmen syntes en gigantisk skugga, mycket större än en mosasaur – troligen modern.
I samma ögonblick sprack äggets yta. Ett gällt skri hördes. Panik utbröt. Levander ville stoppa kläckningen, men Anita ropade:
”Det här är historia!” En våldsam smäll kastade alla till marken. Genom vattnet syntes två lysande ögon. Ägget sprack helt, och en liten, tandförsedd mosasaur kravlade fram.
Utanför dånade havet – modern cirklade rasande kring skeppet. De sänkte kapseln tillbaka i vattnet. Den enorma varelsen dök upp, tog försiktigt sitt barn i munnen och försvann i djupet. Kvar stod tystnaden.
Levander såg ut över den mörka havsytan och sade lågt:
”Antarktis är inte dött. Djupen andas fortfarande.”
