Förra veckan bestämde min man och jag oss för att uppfylla en gammal dröm – att åka till ett djurhem och ge ett hem till en hund. Vi visste inte vem vi skulle möta; vi ville bara ge kärlek till någon som behövde den.
Resan tog mindre än en timme, men våra hjärtan slog snabbt. En kvinna med ett vänligt men trött leende mötte oss vid ingången. Hon ledde oss mellan burarna, där hundarna skällde, pep och hoppades. Varje blick verkade säga: “Ta mig med.”
Jag kunde inte välja. Alla var så olika. Och då såg jag henne – en liten brun tik i hörnet, med mörka, sorgsna ögon. Hon rörde sig inte, bara tittade.
– Hon heter Bella, sa kvinnan. Hon hittades på vintern, ensam på vägen. Hon litar inte lätt på människor.
Jag gick fram, sträckte ut handen. Bella närmade sig långsamt och nuddade min hand med sin nos. Det var ögonblicket jag visste – hon var vår.
Min man log:
– Hon har redan valt oss.
När vi skrev under pappren sa kvinnan:
– Det är märkligt, hon är vanligtvis rädd för män.
På vägen hem satt Bella tyst i baksätet, tittade ut genom fönstret, sedan på oss, som om hon försökte förstå vad som hände.
Den natten sov hon nära dörren. Nästa morgon kom hon fram och lade huvudet i mitt knä.
Dagarna gick, och hon blev tryggare. Hon följde oss överallt, som om hon fruktade att bli övergiven igen.
En vecka senare, i parken, sprang Bella plötsligt mot en man på en bänk. Han började gråta.
– Bella… det är du…
Han hade förlorat henne två år tidigare. Vi såg på varandra, och han sa:
– Hon har hittat sitt hem. Låt henne stanna.
Sedan den dagen bor Bella hos oss. Ibland sitter hon vid fönstret, tittar ut, och jag vet – någon där ute minns henne fortfarande med kärlek.
