Jag drog upp den lilla björnungens livlösa kropp ur vattnet, men det som hände några ögonblick senare förändrade allt.
Jag gick längs en djup flod när jag lade märke till något märkligt på ytan. En liten björnunge flöt stilla på vattnet.
Först trodde jag att den bara lekte, men när jag kom närmare förstod jag – den rörde sig inte alls.
— Den har drunknat, mumlade jag och sträckte fram handen.
Pälsen var iskall och tung av vatten. Jag lyfte försiktigt upp den lilla kroppen. Jag försökte skaka liv i honom, blåste lätt mot hans nos, hoppades på ett andetag. Ingenting. Han var helt stilla.
Men plötsligt, just när jag skulle lägga honom på marken, kom ett djupt, rosslande ljud ur hans strupe.
Jag hoppade bakåt. Björnungen ryckte till, kroppen bågnade som om en osynlig kraft passerade genom honom – och så öppnade han ögonen.
Men blicken var inte djurisk.
Pupillerna var grumliga, stora, nästan mänskliga. Han andades inte, men såg rakt på mig.
Jag tog ett steg tillbaka. Från skogen hördes ett dovt ljud, ett långsamt, mörkt kall.
Björnungen lyfte huvudet. Pälsen torkade på ett ögonblick, som upplyst av en glödande hetta.
Luften runt oss blev tung. Vattnet darrade vid mina fötter.
Grenar knäcktes i fjärran – något kom närmare.
Björnungen tog ett steg mot mig. På hans bröst glödde ett blått tecken, som en tass i ljus.
Han såg på floden, sedan på mig. Och med en nästan mänsklig röst viskade han:
— Ge mig tillbaka…
— Tillbaka? Vart? frågade jag.
Inget svar.
Under vattenytan såg jag en stor skugga: en björnhona, med sorgsna ögon, sträckte tassen upp mot oss.
När jag såg mig om var björnungen borta.
Endast små krusningar på vattnet och en svag ljusfläck som sakta försvann.
Sedan dess går jag aldrig längre längs den floden.
Men varje natt hör jag en andning utanför mitt fönster.
Lugn. Rytmisk.
Och doften av våt päls påminner mig om den stund då en död björnunge öppnade ö
