Han följde hunden, med ett hjärta som slog i en rytm som inte längre riktigt var hans, och det var inte skottet han fruktade utan blicken han kunde möta.
Thomas såg hur Emma, den engelska settern, försvann bakom en hög av torra grenar med en banan och en kålrot i munnen.
Det vardagliga i scenen gjorde honom märkligt orolig. Han stannade och lyssnade på sitt bröst, på hjärtat som efter infarkten kändes lånat.
Thomas hade aldrig varit någon jägare. Geväret över axeln var mer en ursäkt än ett vapen. Han sköt dåligt och skrattade åt det, även om skrattet alltid dog snabbt.
Läkarna hade rått honom att gå, andas och leva långsammare. Clara, hans fru, bestämde att naturen och en hund var den bästa medicinen. På hans födelsedag gav hon honom en valp och ett gevär.
Emma växte upp mild och ovanlig. Varje dag drog hon honom in i skogen intill huset, som om hon visste att träden höll hans hjärta stadigare än tabletter.
Men hon var rädd för skotten. Inte panikslagen, bara spänd, med en blick som fick Thomas att skämmas. Männen i byn skämtade om honom. Han brydde sig inte längre.
Ibland gick det fel. Ett skott utan tanke, och ett litet djur råkade vara där. Efteråt kunde Thomas inte möta Emmas blick. Hon såg på honom tyst, förebrående.
— Jag ville inte, viskade han. Jag siktade ingenstans.
Emma suckade tungt och vände bort huvudet.
Den dagen kom hon tillbaka annorlunda. Bakom henne klev en mager, skadad rävunge fram. Thomas sänkte långsamt geväret. Hjärtat slog hårt. Han satte sig ner och sträckte ut handen.
För första gången valde han att inte skjuta. Emma gick fram och lade nosen i hans hand. Då förstod Thomas att hans verkliga botemedel gick bredvid honom och lärde honom att leva — utan skott.
