Edward Harris vaknade utan att förstå vad som hade väckt honom den natten. Det var inte vinden eller de välbekanta knakningarna från den gamla stugan. Det var något annat, en närvaro som kändes precis bakom dörren.
Han låg stilla och lyssnade noggrant. Sedan hörde han ett svagt, långsamt andetag. Hans hjärta började slå snabbare när minnet slog tillbaka.
Försiktigt reste han sig och tog sin ficklampa. När han öppnade dörren möttes han av två lysande ögon i mörkret. Det var hon, lodjuret han en gång hade räddat.
Sylva stod där, stilla och orörlig. Men hennes blick hade förändrats och blivit djupare. Bakom henne rörde sig skuggor.
Två vargar trädde fram ur dimman. Edward kände hur en kall rysning gick genom kroppen. Ändå visade djuren ingen aggressivitet.
Sylva tog några steg tillbaka och vände sig mot skogen. Hon stannade och såg på honom, som om hon väntade. Det var tydligt att hon ville att han skulle följa efter.
Han tvekade, men gick sedan framåt. Varje steg kändes som ett beslut han inte kunde ta tillbaka. Skogen slöt sig snabbt omkring dem.
Vargarna höll avstånd och rörde sig tyst mellan träden. Sylva gick säkert, som om hon kände vägen. Luften blev kallare och tyngre.
Plötsligt kände Edward lukten av blod. Han stannade upp och spände kroppen. Den lukten kunde inte misstolkas.
De nådde en glänta där en kropp låg på marken. Edward gick långsamt fram, med en växande oro. Han insåg snart vem det var.
Det var Daniel Cross, inspektören som besökt honom tidigare. Hans uniform var sönderriven och blodig. Men han levde fortfarande.
Edward föll ner på knä bredvid honom. Skadorna såg inte ut som från ett djur. De var för exakta och kontrollerade.
Daniel öppnade ögonen svagt. Hans röst var knappt hörbar. “Det är inte djur…”
Edward lutade sig närmare. “Vad menar du?” viskade han. En känsla av fara växte inom honom.
“Det är människor…” svarade Daniel innan han blev svagare. Hans ord hängde kvar i luften. Allt blev plötsligt tyst.
Edward såg sig omkring. På träden fanns färska märken. Någon hade medvetet markerat området.
Sylva gav ifrån sig ett lågt morrande. Vargarna spände sig och stirrade in i mörkret. Något närmade sig.
Ett metalliskt klick bröt tystnaden. Edward frös till is. Han förstod vad som var på väg att hända.
Men denna gång flydde han inte. Han tog ett djupt andetag och reste sig långsamt. Hans blick blev beslutsam.
“Jag är inte rädd längre,” sade han tyst. Sylva stod vid hans sida. Vargarna rörde sig närmare.
Ur skuggorna steg två beväpnade män fram. Deras rörelser var självsäkra men försiktiga. De hade inte väntat sig motstånd.
Edward höjde händerna långsamt. “Han lever fortfarande,” sade han lugnt. Hans röst darrade inte.
Männen tvekade ett ögonblick. Det var tillräckligt. Sylva rörde sig blixtsnabbt.
Vargarna rusade fram med kraft. Ett kaos bröt ut i mörkret. Skrik blandades med ljudet av rörelse och kamp.
Edward drog Daniel bort från mitten av gläntan. Han kämpade för att hålla honom vid liv. Hans händer skakade men han gav inte upp.
Efter några minuter blev allt tyst igen. Männen var borta, och faran hade försvunnit. Endast dimman låg kvar.
Sylva kom tillbaka och stannade nära honom. Hennes blick var lugn igen. Vargarna stod bakom henne som väktare.
Edward såg upp mot himlen. För första gången på länge kände han en märklig ro. Han förstod varför hon hade kommit tillbaka.
Hon hade inte bara räddat honom. De hade räddat varandra.
