När Livia tackade ja till att gifta sig med Andrea förväntade hon sig åtminstone ett neutralt bemötande från hans familj. Men redan från första ögonblicket mötte hans mor, Marcella, henne med en kylig blick.
På bröllopsdagen försökte Livia ignorera det. Det var deras stora dag, och inget fick förstöra den. Men det som hände vid bordet förändrade hela kvällen.
Marcella var ovanligt rastlös. Hon satte sig nästan aldrig, utan gick fram och tillbaka kring brudparets bord. Hon verkade vänta på rätt ögonblick. När Livia såg hur hon smög något ner i hennes champagneglas, frös hon till.
Instinktivt bytte hon snabbt plats på glasen när Marcella vände bort huvudet. Sedan log hon som om ingenting hänt.
Marcella återkom flera gånger. Hon rättade till servetter, kontrollerade avståndet mellan glasen, såg stressat på detaljerna. Livia kände hur oron växte inom henne.
Efter en dans med Andrea kunde hon inte sluta tänka på glaset. När hon kom tillbaka till bordet stod Marcella där igen. Hon ryckte till, och hennes händer skakade när hon försökte låtsas att hon bara ordnade blommorna.
När gästerna samlades kring tårtan passade Livia på att ta båda glasen till ett förrådsrum. Där mötte hon Esteban, en gammal familjevän och läkare. Hon bad honom titta på innehållet.
Esteban bleknade.
— Det här är inget gift, sa han lugnt. Men det är ett starkt lugnande medel. I hög dos kan man svimma.
Han tillade:
— Marcella använder det själv… ofta.
Allt föll på plats. Marcella hade inte tänkt skada henne. Hon hade tänkt ta det själv. Oro, rädslan att förlora sin son, ångest — allt dolt bakom ett kallt yttre.
Livia hittade henne senare ensam i en korridor, med ansiktet gömt i händerna.
— Jag ville inte skada någon, viskade Marcella. Jag var rädd att jag inte skulle klara av allt.
Livia satte sig bredvid henne.
— Vi är en familj nu. Du behöver inte bära allt ensam.
Det blev början på förståelse, inte konflikt.
