Glaset välte innan han ens förstod vad som hände. Vätskan rann över mina kläder, kall och klibbig, som ett oväntat regn. Lukten av söt dryck blandades med träet från bardisken.
Skratten kom direkt efter. Några tittade nyfiket, andra öppet roat. Jag stod stilla och följde hur fläcken spred sig.
Mannen framför mig verkade inte bry sig. Han torkade handen och ryckte på axlarna. Ingen ursäkt, bara en självklar överlägsenhet.
Jag tog av mig jackan långsamt och vek den noggrant. Den lilla rörelsen drog mer uppmärksamhet än något annat. Ljudnivån sjönk märkbart.
— Tänker du inte säga något? hördes en röst.
— Hon vågar nog inte, svarade någon annan.
Jag såg upp utan att stressa.
— Jag väljer bara rätt ögonblick.
Luften förändrades. Han log, men mindre säkert nu. Något i situationen gled ur hans kontroll.
— Då gör vi det enkelt, sa han. En armbrytning.
Jag satte mig mitt emot honom. Bordet bar spår av gamla matcher. Ljuset ovanför skapade en stilla scen.
Våra händer möttes. Hans var tung och säker. Min var lugn och stabil.
Han tryckte direkt. Rörelsen var snabb och självsäker. Men inget hände.
Sorlet förändrades. Skratten dog ut. Alla väntade.
Han tryckte hårdare. Musklerna spändes, andningen blev tyngre. Förvirring syntes tydligt.
Jag lutade mig fram.
— Du skyndar dig för mycket.
Sedan började hans hand sjunka. Långsamt, kontrollerat. Varje centimeter var tydlig.
Hans blick förändrades. Självförtroendet ersattes av osäkerhet. Han försökte igen, utan resultat.
Hans hand slog i bordet. Tystnad. Ingen rörde sig.
Jag reste mig och tog på mig jackan.
— Du lovade något.
Han tittade ner.
— Förlåt, sa han lågt.
Jag gick mot dörren.
— Vänta! ropade han.
Jag stannade utan att vända mig.
— Var lärde du dig det där?
Jag log svagt.
— Där man inte pratar, man visar.
