— På måndag träffas ni och du får svar, sa Michael och ryckte på axlarna.
Men Leo kände redan att det inte handlade om att hon hade ändrat sig. Något var fel.
Den kvällen kom han hem tidigare än vanligt. Lägenheten mötte honom med en tung och tryckande tystnad. Han tände ljuset och stannade plötsligt.
Dörren till sovrummet stod på glänt. Han var säker på att han hade stängt den på morgonen. Hans hjärta drog ihop sig.
— Löjligt… viskade han och gick långsamt fram.
Han öppnade dörren hastigt.
Rummet var tomt. Men känslan av att inte vara ensam försvann inte. Den blev bara starkare.
Hans blick föll på golvet. Där låg ett fotografi.
Han tog upp det och stelnade. På bilden var han själv… tillsammans med en annan man.
De log som gamla vänner. Men Leo hade inget minne av det.
— Jag minns inte… viskade han.
Hans händer började skaka.
Han vände på fotot. En mening var skriven där.
“Du lovade att aldrig glömma mig.”
I samma ögonblick hördes ett knarr bakom honom. Leo vände sig om.
En man stod i dörröppningen. Samma man som på bilden.
— Äntligen… sa han lugnt.
— Vem är du? frågade Leo darrande.
Mannen log svagt.
— Minns du verkligen inte?
Han tog ett steg fram. Ljuset föll över hans ansikte.
Och plötsligt kom minnena tillbaka. Splittrade, smärtsamma.
En natt. Ett bråk. Skriet. Sedan tystnad.
— Nej… det är inte sant…
— Jo, svarade mannen.
Leo backade.
— Du är död…
— Ja. Och du var den sista som såg mig levande.
Tystnaden blev outhärdlig.
— Hon såg dig… viskade Leo.
— Hon förstod snabbare än du, svarade mannen.
Emma. Hennes rädsla. Hennes flykt.
— Vad vill du?
— Att du minns.
— Jag vill inte…
— Det är för sent.
Minnet slog till hårt. Leo skrek.
Han såg allt. Slaget. Fallet.
Kroppen som låg stilla. Beslutet att glömma.
— Du stannar för att jag…
— För att du aldrig erkände sanningen.
Leo sjönk ner på sängen.
— Och nu?
— Nu väljer du.
— Mellan vad?
— Att fortsätta ljuga… eller öppna dörren.
Plötsligt bankade någon hårt.
— Polis! Öppna!
Leo frös.
Han tittade upp.
Mannen var borta.
Bara fotot fanns kvar.
Och orden ekade fortfarande…
“Du lovade att aldrig glömma mig.”
