Jag ligger på botten av en mörk ravin. Tystnaden är så tung att den nästan skriker. Kylan kryper in under kläderna, jorden är fuktig och luktar metalliskt.
Hjärtat dunkar snabbt, och jag försöker minnas hur jag hamnade här. Ett fall, ett skrik, sedan bara mörker.
Plötsligt — ett ljud. Riktigt, inte inbillat. Steg. Någon går där uppe, långsamt men säkert. Jag försöker ropa:
— Hjälp mig!
Min röst är hes, nästan borta. Stegen fortsätter, orörda. Jag samlar all kraft:
— Hjälp mig!
Stegen stannar. Tystnaden blir tjock som dimma. Någon står precis ovanför.
— Jag är här! Snälla! — skriker jag igen, med tårarna rinnande.
Ett svagt ljud. Någon klättrar ner. Löv och grenar knäcks. Jag ser en skugga — en människa? Kanske. Men rörelserna är fel. För smidiga. För tysta.
— Vem är du? — viskar jag.
Silhuetten stannar. Ljuset från en ensam gatlykta avslöjar ett ansikte täckt av jord, ögon utan liv.
— Du borde inte ha ropat, — viskar han.
Jag stelnar till. Marken känns levande under mig, som om något rör sig där nere. Han tar ett steg till, och ett till.
Jag griper en sten. Mörkret blir tätare. Ett svagt andetag hörs nära mitt öra…
📱 Nästa morgon hittar räddarna bara telefonen på stigen. Skärmen blinkar:
« Hjälp. Någon är här nere. » 🕯️
