I en tropisk skog fylld av ljus och mjuka ljud levde en liten apa som hette Miko. Hon rörde sig lätt mellan grenarna och observerade världen med stillsam nyfikenhet. Trots sin lilla storlek bar hon på ett stort hjärta.
En het eftermiddag, när luften stod helt stilla, hörde Miko ett svagt ljud. Det var inte ett vanligt ljud, utan något fyllt av oro och svaghet. Hon stannade upp och lyssnade noggrant.
Hon följde ljudet försiktigt och fann snart ett bo på en gren. Där låg två små fågelungar som darrade tätt intill varandra. Bredvid dem låg en gul papegoja helt orörlig.
Miko kände hur hennes hjärta drog ihop sig. Hon förstod att fågeln hade förlorat sin kraft av värmen. Utan att tveka sprang hon mot närmaste vattenkälla.
Vid bäcken hittade hon en halv kokosnöt. Hon fyllde den försiktigt med vatten och höll den stadigt i sina små händer. Sedan började hon sin svåra väg tillbaka.
Varje steg var osäkert och vattnet skvätte nästan över kanten. Grenarna var hala och smala, men hon gav inte upp. Hennes vilja var starkare än rädslan.
När hon kom tillbaka lutade hon långsamt kokosnöten. Några droppar föll på papegojans näbb. Först hände ingenting.
Sedan rörde sig fågeln svagt. Miko stelnade till och vågade knappt andas. Hon hällde ytterligare lite vatten.
Plötsligt öppnade papegojan ögonen. Ett svagt andetag följde, och livet började återvända. Ungarna pep försiktigt av glädje.
Miko kände hur lättnaden spred sig i hennes kropp. Hon fortsatte att hämta vatten flera gånger. Sakta återfick fågeln sin styrka.
När allt blev lugnt möttes deras blickar. Papegojans ögon var fyllda av tacksamhet. Miko svarade tyst och försvann bland träden.
Sedan dess, varje gång värmen blev för stark, fanns vatten nära boet. Ingen såg vem som kom med det. Men alla visste i sina hjärtan.
