Under min senaste flygresa var jag med om något jag aldrig kommer att glömma.
Jag kom precis från en lång affärsresa, helt utmattad både mentalt och fysiskt. Det enda jag ville var lite lugn och ro, några timmars sömn innan jag äntligen fick komma hem.
Jag satte mig tillrätta i mitt säte, redo att somna, när jag hörde ett upprepande ljud bakom mig. En liten pojke, kanske sju år gammal, sparkade på mitt säte. Först trodde jag att det var ett misstag, men snart blev sparkarna regelbundna, kraftigare och mer irriterande.
Hans mamma försökte lugna honom, men utan framgång. Flygvärdinnan kom förbi och bad honom sitta stilla, men pojken fortsatte prata, skratta och vifta med benen.
Jag försökte andas lugnt och ignorera situationen, men efter tjugo minuter var mitt tålamod slut. Jag ville inte skapa en scen, men något måste göras. Jag bestämde mig för en diskret lösning.
Jag väntade tills pojken lutade sig fram för att titta över stolen, och då fällde jag plötsligt bak mitt säte. Min juicekopp, som stod på bordet, välte och spillde rakt över hans mammas ben.
Reaktionen kom direkt. Hon reste sig hastigt, förvånad och arg, och började tillrättavisa sin son med en sträng ton. Pojken blev stel av rädsla — och tyst.
Resten av flygresan förflöt i nästan total tystnad. Jag kunde äntligen luta mig tillbaka, le för mig själv och njuta av lugnet.
Ibland är det bästa sättet att lösa ett problem inte att tala — utan att agera med lite list.
