Idag stod jag i kön på ett snabbköp. Folk rusade runt, några fyllde sina kundvagnar med mandariner, andra bråkade om den sista burken majonnäs, och några staplade champagneflaskor som om det vore krig på gång.
Framför mig stod en liten mormor, tunn som en sticka, men med påsar som såg ut att väga mer än henne själv.
Jag tänkte: Här är min chans att göra en god gärning! Jag hjälper henne, förbättrar min karma och går hem med gott samvete.
Efter att ha betalat för min blygsamma chokladkaka sprang jag efter henne. Jag hann upp och sa:
— Mormor, får jag hjälpa dig att bära påsarna?
Hennes ögon glittrade genast, kinderna rodnade, och hon log som om jag just hade förvandlats till hennes favoritbarnbarn.
— Åh, tack snälla du! Ensam klarar jag det inte.
Jag tog påsarna. Helt ärligt, de kändes som om de var fyllda med guldtackor. Men jag låtsades att det var lätt som en plätt.
Vi gick tillsammans och pratade om vädret, om halkan på gatorna och om hur snön förr i tiden var vitare och folk vänligare.
När vi kom ut ur butiken frågade jag förväntansfullt:
— Så, vart ska vi nu?
Hon svarade helt lugnt:
— Precis hit, min pojke.
Och så tog hon fram nycklarna… till en Renault Logan! Jag stod där, lite chockad, medan hon öppnade bildörren och sa:
— Lägg påsarna i baksätet, kära du.
Jag gjorde som hon sa. Och plötsligt tog hon fram två karameller ur fickan och räckte mig:
— Gud välsigne dig! Min gubbe är sjuk, så jag får köra själv.
Jag blev helt paff. Jag trodde jag var dagens hjälte, men i stället fick jag två godisar och insikten att den här damen hade mer kontroll över livet än många yngre.
Hon satte sig bakom ratten, startade bilen och körde försiktigt iväg. Själv stod jag kvar, skrattande med två karameller i handen, och tänkte: Godhet kommer alltid tillbaka… ibland bara i form av godis och en Renault Logan.
