Oleg kavlade upp byxbenen och hoppade utan tvekan ner i källaren. Det var mörkt, fuktigt och luktade rost och fukt, men han hade inget val — ett svagt jamande skar genom tystnaden.
En liten kattunge hade fastnat i en gammal metallfälla som någon lämnat kvar av slarv eller grymhet. Oleg kände sig fram i mörkret, vred försiktigt isär fällan och höll den darrande lilla kroppen mot bröstet.
Han visste inte då att denna handling snart skulle bli en del av något mycket märkligare.
På gården till ett gammalt trevåningshus där han vuxit upp, gungade två flickor på rostiga gungor. Anya och Yana, båda omkring nio år, bar identiska klänningar och hade små tofsar på toppen av huvudet.
De var oskiljaktiga sedan dagis och njöt av att människor ofta trodde att de var tvillingar. Sommarlovet hade precis börjat, och världen kändes ljus och enkel.
— På den gyllene trappan satt: kungen, prinsen, herren, sidan… — sjöng Yana medan hon gungade högre.
— Vem ska du vara? — avslutade Anya och skrattade.
Plötsligt stannade Anya. Gungorna saktade ner.
— Yana, hörde du det? — viskade hon.
— Nej, vadå?
Ett svagt jamande hördes i närheten. Flickorna tittade på varandra och sprang mot huset. Ljudet ledde dem till källaren — samma källare som Oleg just lämnat med kattungen i armarna. Han tänkte gå, men stannade när han såg dem.
— Letade ni efter honom? — frågade han och visade försiktigt den lilla grå kattungen.
Anya log, som om hon funnit något förlorat.
— Det är han, viskade hon. Vi hörde honom.
Oleg blev förvånad.
— Jag trodde någon kallade på mig…
Yana tittade på kattungen och sa lugnt:
— Då har ramsan valt dig.
Oleg log utan att förstå, men kände en oväntad värme inom sig. Han gav kattungen till flickorna som lovade att ta hand om honom. När han gick tillbaka till sin väg, satte sig Anya på gungan igen och viskade:
— Goda och ärliga människor kommer aldrig av en slump.
Gungorna knarrade mjukt. Sommaren fortsatte, och på gården hade ett hjärta räddats.
