På väg hem från jobbet gick jag snabbt. Mina tankar var redan på en varm dusch och middag. Kvällen var kylig, gatorna nästan tomma.
Gatlyktorna kastade långa skuggor, och luften luktade av regn och rost. Plötsligt såg jag något röra sig vid ett galler i marken.
Jag stannade. Något vitt glimmade i mörkret — en liten kattunge. Den höll sig fast vid kanten, jamade svagt och skakade. Dess ögon glänste av skräck och hopp.
Jag föll på knä, sträckte fram handen, men kattungen drog sig tillbaka in i mörkret.
– Den blev rädd, tänkte jag.
Men snart dök den upp igen. Den såg på mig, inte längre som om den bad om hjälp, utan som om den försökte visa mig något. Som om den ville säga: ”Kom hit.”
Jag försökte igen, men varje gång försvann den. Till slut förstod jag — den ville inte bli räddad. Den ville att jag skulle titta där nere.
Jag böjde mig närmare gallret. Först såg jag bara smuts och löv. Men sedan… såg jag små former, orörliga, stilla. Det var inte skräp. Det var andra kattungar. De rörde sig inte.
Jag drog efter andan. Hjärtat rusade. Den lilla kattungen tittade fortfarande på mig, med våta ögon.
Jag öppnade gallret, kände en stank av fukt och något ruttet. Där nere rörde något sig. En sekund tyckte jag att det var en hand.
Kattungen jamade igen, med ett ljud som nästan lät mänskligt.
Och då hörde jag en viskning:
– Hjälp mig…
Rösten kom inte från katten.
Jag reste mig snabbt. När jag tittade ner igen var kattungen borta.
Bara mörker. Och rösten som ekade svagt:
– Hjälp mig…
