Jag låg helt stilla och räknade hans andetag. Adrian talade tyst, som om han var rädd att väcka inte mig, utan huset självt.
Orden föll försiktigt, som glas som kunde spricka när som helst. Jag kände igen tonen – han använde den bara när en tanke blivit för tung att bära ensam.
”Jag har provat allt”, viskade han. ”Och ändå känns det som om det inte finns någon utväg.”
Jag spände fingrarna under täcket. Vi hade varit gifta i åtta år. Jag trodde att jag kände honom helt – hur han rättade till sin klocka, rynkan i pannan när han ljög för sig själv. Men mannen bredvid mig nu var annorlunda. Han talade till mörkret.
”Jag kan inte säga sanningen till dig”, fortsatte han. ”Inte för att jag inte älskar dig. Utan för att om jag gör det… kommer du att lämna mig.”
Orden slog luften ur mig. De senaste månaderna blixtrade förbi i mitt minne: sena kvällar, okända nummer, en märklig försiktighet som om han gick på tunn is. Jag hade letat efter otrohet. Jag hade bara funnit trötthet.
Adrian drog ett djupt andetag.
”De har gett mig en tidsfrist, Élise. Om jag inte uppfyller deras krav kommer andra att drabbas. Människor du inte känner. Människor jag ansvarar för.”
Jag ville öppna ögonen, sätta mig upp, ta hans hand. Men att låtsas sova blev ett skydd. Så länge jag ”sov” skulle sanningen vara hel.
”Jag tänkte lämna”, sa han. ”Spela rollen som den dåliga maken. Få dig att hata mig. Det hade varit enklare.”
Rummet var tyst. En bil passerade utanför och ljuset svepte snabbt över taket.
”Förlåt”, viskade han. ”Jag är rädd att du en dag ska vakna… och jag inte är kvar.”
Jag mindes Lyon, vårt första möte, hans löften. Han låg bredvid mig – men bakom en osynlig vägg.
Då förstod jag. På morgonen skulle jag säga att jag hört allt. Att vi inte skulle fly var för sig. Och att rädsla inte var en anledning att försvinna.
