Jag hade delat ut morgontidningar i tre år. Samma runda varje dag — gamla staket, sömniga katter på taken, kaffedoften i luften. Men huset längst bort på gatan var annorlunda.
Litet, lutande, med flagande färg. Där bodde Agata, en tystlåten äldre kvinna med mörk sjal, som aldrig mötte ens blick.
Den morgonen låg dimman tät. När jag kom till hennes grind såg jag att dörren till förrådet stod på glänt. Märkligt — hon låste alltid allt. Jag lade tidningen vid dörren, men stannade. Inifrån huset hördes ett svagt skrapljud, som om någon flyttade på möbler.
Jag knackade. Inget svar. Bara knarr från golvet. Jag tryckte försiktigt ner dörrhandtaget. Dörren öppnades lätt. En tung lukt slog emot mig — gammalt trä, damm och något metalliskt.
— Agata?
Ett svagt ljud längre in. Jag gick genom den smala korridoren, förbi väggar täckta av blekta fotografier. Agata, en man i uniform, några barn. Märkligt — alla visste att hon bott ensam i många år.
I köket stod en tallrik kall soppa på bordet, med skeden på sned. Bredvid låg gårdagens tidning — den jag själv levererat. På förstasidan: “Tre försvunna hittade döda”. Bilden föreställde mannen i uniformen.
Ett ljud bakom mig. Jag vände mig om. Agata stod i dörröppningen, grå i ansiktet, orörlig, med en gammal docka i handen — dockans ögon saknades.
— Kom du också… för deras skull? viskade hon.
Bakom henne rörde sig en skugga längs väggen. Luften blev iskall. Jag sprang ut, utan att se mig om. Men när jag vände mig en sista gång, stod hon där, stilla, med skuggan bakom sig som fortfarande rörde sig.
Sedan dess har jag aldrig gått dit igen. Ändå ser jag ibland en gestalt i fönstret när jag cyklar förbi — den vinkar långsamt mot mig.
