När Ricardo lämnade rummet såg hans ansikte fortfarande sorgset ut, men inombords kokade en blandning av lättnad och otålighet.
Han tackade mekaniskt läkare och sjuksköterskor – särskilt den unga som torkat bort sina egna tårar efter hans övertygande spel. Han hade uppträtt perfekt. Nu behövde han bara vänta på det sista samtalet. Sedan – frihet. Och pengar.
Men ödet hade sina egna planer.
Två timmar gick. Ricardo satt på sjukhuscaféet och drack bittert kaffe medan han i huvudet räknade arv, försäljning och konton. Emma hade litat på honom fullständigt, aldrig anat att hennes förtroende kunde bli hennes olycka.
Då vibrerade telefonen. Han trodde det var läkaren, men på skärmen stod ett annat namn: Marco. En gammal vän och affärspartner – och den enda som visste för mycket.
– Hoppas du minns att idag är sista dagen, sa Marco utan hälsning. Eller trodde du att jag skulle glömma din skuld bara för att din fru dör?
Ricardo knöt handen hårt runt koppen. Inte nu. Snälla inte nu.
– Jag fixar det. Jag behöver lite tid.
– Du har natten på dig, svarade Marco.
I stället för frihet kände Ricardo hur en ny snara drogs åt.
När han återvände till avdelningen såg han en märklig oro bland sjuksköterskorna. De viskade, tittade mot Emmas dörr. Hans hjärta hoppade till – inte av rädsla för henne, utan av rädsla för att hans plan gått fel.
Han låtsades vara en orolig make när en läkare stoppade honom med ett ovanligt varmt leende.
– Señor Ricardo… vi har en överraskande nyhet. Din fru…
– Är hon borta? frågade han snabbt.
– Nej. Hon har vaknat.
Allt inom honom stannade.
– Vad?
– Och det mest oväntade… hon verkar ha hört allt som sagts runt henne.
Panik slog honom hårt.
Då öppnades dörren. Emma, blek men vid medvetande, såg rakt på honom. Hennes röst var svag men tydlig:
– Ricardo… jag hörde allt.
För första gången på mycket länge kände han ren skräck.
