Jag sparkade ut min son, min svärdotter och mina tre barnbarn ur min lägenhet. Jag gav dem exakt en dag att samla ihop sina saker och flytta ut från min lägenhet. Och jag ångrar absolut ingenting. Mina familjemedlemmar dömer mig, kalla mig en dålig mamma, men jag bryr mig inte om vad andra tycker. Jag kunde bara inte stå ut med vad de gjorde med mitt hus längre. Jag berättar min historia via länken i kommentarerna
När min man Orest dog trodde jag inte att det skulle vara så svårt att vara ensam. Vi hade jobbat tillsammans i många år, byggt upp vår lilla hörna och planerat hur vi skulle tillbringa vår ålderdom där.
Men det gick inte. Orest orkade inte och trots alla läkarnas ansträngningar höll inte hans hjärta.
Efter hans död kände jag ett tomrum i mitt liv. Men strax efter erbjöd sig min son att bo hos mig. jag| sa till mig att det skulle vara svårt för mig att vara ensam och att om de var där så skulle de alltid hjälpa mig när det behövdes. Jag accepterade.
Min son och svärdotter hade ingen egen plats och bodde i en hyreslägenhet. Efter giftermålet fick de tre barn och alla deras pengar gick till att försörja familjen.
Jag hoppades att jag med barn och barnbarn kunde fylla det tomrummet. Men att leva med dem blev outhärdligt. Barnen skriker konstant, kräver uppmärksamhet, och jag kunde inte vila ordentligt.
Bullret, skriken, springet från morgon till kväll – allt detta blev en riktig mardröm. Min svärdotter har, trots sin vänlighet, svårt att hantera barnen och huset
Det är rörigt överallt – leksaker utspridda, saker som inte är på plats och jag har alltid gillat ordning och reda.
En dag orkade jag inte längre och sa till min son att det var dags för dem att bo separat. Han är en vuxen man, och jag tycker att det är dags att han tar ansvar för sin familj.
jag| rycktes med och sa att i vår lägenhet fanns det plats för alla och de ville inte gå därifrån. Men jag förklarade bestämt att jag behövde vila, att jag hade fått nog av detta oväsen och störning.
Min son blev arg. Han lämnade till och med in en stämningsansökan om att dela lägenheten, men med hjälp av en bra advokat kunde jag försvara mina rättigheter hemma. Efter det samlade han ihop sina saker och återvände till sin hyrda lägenhet.
Och nu är det jag som är boven, men är jag verkligen det?
