Den kvällen var lägenheten otroligt tyst. Den där sortens tystnad där man nästan kan höra klockans tickande och varje litet knarr i golvet.
I vardagsrummet låg min husky Taiga utsträckt på den gröna soffan som om hon ägde hela rummet. Hennes tassar hängde ner, svansen rörde sig långsamt, och ögonen började långsamt stängas. Hon verkade helt övertygad om att ingenting intressant kunde hända den kvällen.
Jag däremot började bli uttråkad. Min blick föll på Kiko, min klarröda papegoja, som tittade på mig med sin vanliga nyfikna min. Bredvid honom låg en liten plastmask, en miniatyrskalle jag köpt för Halloween.
Då fick jag en galen idé, en som jag bara inte kunde låta bli. Jag böjde mig fram mot Kiko och viskade: ”Jag har ett mycket viktigt uppdrag till dig.”
Inom några minuter var scenen redo. Kiko bar den lilla skallen som var helt för stor för hans lilla kropp. Kontrasten var komisk: en röd papegoja med ett vitt skelettansikte.
Jag satte försiktigt ner honom i den mörka korridoren som ledde in till vardagsrummet. Golvet var slätt, och Kiko började sakta krypa fram mot rummet.
Taiga öppnade först bara ett öga i vardagsrummet. Hon tittade slött mot korridoren och verkade inte ha någon energi att undersöka vad som rörde sig.
Men den lilla vita huvudet fortsatte långsamt mot henne. Tyst. Koncentrerat. När hon slutligen öppnade båda ögonen, stirrade hon på den konstiga figuren som sakta kröp mot soffan. Man kunde nästan se hennes tankar: skelett kryper normalt inte i vardagsrummet…
När det mystiska ”skelettet” var nästan vid hennes nos, skrek Kiko plötsligt högt. Och det som hände sedan blev sannolikt den mest dramatiska stunden i Taigas liv.
Hon hoppade från soffan som om den plötsligt exploderat under henne. Hon flög nästan i luften, tassarna spretande, ögonen vidöppna av förvåning.
Hon landade på mattan, fullständigt chockad, svansen spänd, blicken som om hon just mött ett spöke i sitt eget hem. Kiko tog av sig masken och sa stolt: ”HEJ!”
Taiga stod stilla ett ögonblick, sedan närmade hon sig långsamt och nosade på papegojan. Efter en stund viftade hon försiktigt på svansen, som om hon ville säga att hon kanske… överdrev lite.
Jag själv låg redan på golvet av skratt, för jag hade just sett det mest spektakulära huskyhoppet i mitt vardagsrum.
Sedan den dagen har Taiga en ny vana. Varje gång hon går förbi den mörka korridoren kastar hon en försiktig blick inuti. Bara för att försäkra sig om att inget litet krypande skelett är på väg att göra en ny visit.
