Marie-Louise steg in i mitt mottagningsrum så tyst att jag ett ögonblick trodde att dörren öppnats av en vindpust. Hon var en liten, elegant kvinna i femtioårsåldern, och hon höll kattburen med båda händerna som om den innehöll något skört och ovärderligt.
Hennes ansikte bar spår av långa, rastlösa nätter: rödkantade ögon, blek hud, en blick som liknade en lång suck.
Inuti buren satt Gaston, en kraftig tigrerad katt, som omedelbart gav mig en misstänksam blick.
— Doktor Lorenzo, viskade hon, jag står inte ut längre. Han låter mig inte sova en enda natt.
Jag bad henne sätta sig och tände en mild lampa för att skapa lugn. Hon ställde buren vid sina fötter. Gaston klev ut långsamt, med en vaksamhet som om han skyddade sin matte från något osynligt. Han lade sig precis bredvid henne.
— Berätta från början, sa jag.
Hon tog ett djupt andetag.
I tre veckor hade hennes nätter sett likadana ut: så snart hon släckte lampan började Gaston patrullera lägenheten, jamande, hoppande upp på skåp och sedan på henne.
Han drog av henne täcket och pressade henne bort från sängen tills hon gav upp och gick till soffan. Där lade han sig genast tätt intill och somnade — medan hon låg klarvaken.
— Jag tänkte på loppor, på tristess, på allt möjligt… men inget stämde, sa hon trött.
Jag tog upp Gaston på bordet och började undersöka honom. Öron, tänder, andning — allt var i toppskick. Men när jag tryckte lätt på en punkt på magen ryckte han till. Det var nästan omärkligt, men betydelsefullt.
— Vad betyder det? frågade hon, plötsligt orolig.
— Att det inte är katten som har problemet, svarade jag.
Jag bad henne berätta om testet hon nämnde vid telefonkonsultationen. Hon tvekade länge, som om orden vägde.
— Ett test för kortisolnivåer… De har sagt att jag har utmattning. Mitt hjärta rusar på nätterna, men jag vaknar inte. Men han… han kommer alltid när det händer.
Rummet blev stilla. Gaston satt och stirrade upp mot henne som om han väntade på att hon skulle förstå.
— Han försöker lugna dig, sa jag. Han reagerar på ditt stresspåslag. Han flyttar dig för att stabilisera dig.
Marie-Louise la handen mot munnen. Gaston hoppade upp i hennes knä och tryckte sitt huvud mot henne.
— Så… han försöker hjälpa mig?
— Ja. Och nu ska vi hjälpa er båda.
