Från den dag deras dotter föddes hade familjens katt, Luna, uppfört sig märkligt. På dagarna var hon lugn, spinnande, följde Anna överallt.
Men när mörkret föll förändrades allt. Hon satte sig vid barnkammardörren, med bågformad rygg och rest päls, och väste mot något som ingen annan såg.
Anna och hennes man Mikael trodde först att katten var svartsjuk. De stängde in henne i ett annat rum, men hon lyckades alltid ta sig ut. En natt såg Mikael hur Luna stirrade bakom spjälsängen, som om någon stod där i skuggorna.
De bestämde sig för att installera en nattkamera. Morgonen därpå tittade de på inspelningen – och tappade andan.
I det gröna nattljuset syntes en diffus skugga röra sig runt spjälsängen. Den lutade sig långsamt över barnet. Samtidigt kastade sig Luna fram, fräsande, som för att jaga bort något osynligt. Skuggan försvann, och katten satt kvar, vaksam, morrande.
Varje natt återkom samma mönster. Föräldrarna, nu livrädda, kallade dit en präst. Efter välsignelsen sov barnet lugnt för första gången, och Luna låg stilla bredvid.
Sedan dess väste hon aldrig mer. Anna insåg att katten inte hade varit ond – hon hade skyddat deras dotter från något mörkt och okänt.
