Solen sjönk långsamt ner över den afrikanska savannen och målade himlen i guld och rött. Luften darrade av värme och doften av torr jord.
Turistgruppen gick långsamt framåt medan föräldrarna till lilla Anna tog bilder, övertygade om att deras dotter sov lugnt i vagnen.
Men den här dagen skulle de aldrig glömma.
Anna vaknade till ljudet av fåglar och smög nyfiket ur vagnen. Världen runt henne var så stor och fascinerande — färgglada insekter, prasslande löv, en mjuk vind som lekte i hennes hår. Hon började krypa på den röda jorden, längre och längre bort från sina föräldrar.
Snart var hon ensam bland buskarna. Då dök han upp — lejonet, savannens konung. Hans man glänste i solen, blicken var tung och vild. Han tog några steg framåt och allt blev stilla.
Ett dånande rytande skakade marken. Varje vuxen hade frusit av skräck. Men lilla Anna bara skrattade. För henne var detta stora djur bara en jättestor katt.
Lejonet närmade sig långsamt. Några meter ifrån henne stannade han. Allt liv höll andan.
Då hände det ofattbara — Anna sträckte ut sin lilla hand.
Lejonet stannade, drog djupt efter andan och… böjde sitt huvud. Ett stilla, nästan vänligt ljud kom ur hans bröst. Den fruktade jägaren hade blivit stilla av ett barns oskuld.
När föräldrarna rusade fram stod lejonet där, som om han vaktade henne. Sedan, med ett sista mäktigt rytande, vände han sig om och försvann in i gräset.
Sedan den dagen, säger man, attackerade det lejonet aldrig en människa igen. Ibland sågs han på avstånd, tyst och lugn — som om han fortfarande skyddade flickan som en gång rörde vid hans hjärta.
