Maria hade alltid känt att hennes katt Loulou var speciell. Helt vit, med intensivt gula ögon, utstrålade hon en nästan uråldrig visdom. Loulou var inte den gosiga typen, men hon dök alltid upp när Maria var ledsen eller sjuk, som om hon kunde läsa känslor.
En vinter blev Marias mamma inlagd på sjukhus. Samtidigt förändrades Loulous beteende. Hon slutade leka, vägrade äta och satt tyst vid dörren, jamande med låg röst.
Först trodde Maria att katten bara saknade sin matte. Men hon märkte snart något märkligt: varje gång telefonen ringde, smög Loulou genast ut ur rummet.
En kväll ringde telefonen igen. Maria svarade – och hörde läkarens röst som meddelade att hennes mamma hade gått bort. Just då satt Loulou orörlig vid fönstret, stirrande in i mörkret, som om hon redan visste.
Efter det började Maria se mönster. När en granne blev sjuk, satt Loulou tre nätter i rad utanför hennes dörr och jamade. En vecka senare fördes kvinnan till sjukhus och kom aldrig tillbaka.
Vännerna log bara och sa: « Det är bara tillfälligheter. » Men Maria var övertygad: katten kunde känna sådant människor inte kunde.
Det mest mystiska hände på våren, när Maria själv blev sjuk. En natt hoppade Loulou upp i sängen, lade sig mot hennes bröst och rörde sig inte. Blicken var djup, nästan obehaglig. Maria försökte flytta henne, men katten vägrade.
Nästa morgon svimmade Maria. Grannarna ringde ambulansen i tid, och läkarna sa att hon hade varit nära döden. Hon överlevde – men glömde aldrig kattens ögon den natten.
Sedan dess är hon säker: Loulou är mer än en katt. Hon är en väktare, en skyddsande som alltid ser längre än människor.
