Vintern hade kommit med full kraft — en sådan där riktig nordlig vinter som biter genom kläderna, täcker fönstren med tjock frost och fyller trapphusen med isande drag.
Luften i byggnaden var så kall att varje andetag kändes som rök, och snön knastrade hårt under stövlarna när någon rörde sig i trappan.
Sofie höll just på att göra sig i ordning för att gå till affären när hennes yngre syster Nora klev in genom dörren efter skolan.
Hennes kinder var djupt röda av kylan, och hon ropade ivrigt från hallen:
— Sofie! Det står en tax i entrén! Släpp den inte ut, den kommer att frysa ihjäl!
Förvånad höjde Sofie ögonbrynen. Hur kunde människor vara så vårdslösa? Att lämna ett djur ensamt i ett ouppvärmt trapphus i nästan trettio minusgrader verkade helt oförståeligt.
Men hon svarade med ett kort ”okej”, drog på sig sin varma jacka och steg ut i den kalla korridoren.
Hon hade knappt hunnit ner ett par trappsteg innan hon hörde en dörr smälla längre ner. En man muttrade missnöjt, som om hundens närvaro störde honom. Sofie ökade takten, orolig för hur hunden mådde.
På bottenvåningen fick hon syn på den lilla taxen. Den stod tätt intill ytterdörren, med öronen lätt bakåt och en försiktig förväntan i blicken.
När den såg henne började svansen genast vifta. Det var tydligt att den både frös och hoppades på hjälp.
Temperaturen utomhus närmade sig trettio minus, så Sofie tänkte snabbt: Om jag inte hittar ägaren direkt, måste jag ta med den hem.
Hon öppnade dörren och såg ut över gården. En kvinna med flera tunga kassar gick snabbt bortåt, följd av ett litet barn som sprang efter henne. Sofie antog att kvinnan kunde vara hundens ägare.
Men taxen backade genast, vände tvärt och började springa åt motsatt håll — mot grannhuset.
— Vänta! ropade Sofie och började springa efter.
Hunden sprang inte planlöst; den såg sig hela tiden om för att försäkra sig om att Sofie följde efter. Till slut stannade den framför den andra entrén, satte tassarna mot dörren och gav ifrån sig ett lågt, oroligt gnyende.
Det var då Sofie lade märke till en liten trälåda som stod intill väggen, täckt av en filt. Ett svagt pipande hördes inifrån.
Med hjärtat i halsgropen lyfte hon på filten och fann två små valpar, hopkurade av kyla, knappt rörliga.
— Stackars små… viskade hon.
I samma ögonblick förstod hon: hunden hade lett henne hit med avsikt. Den sökte någon som kunde hjälpa valparna.
Sofie tog försiktigt upp lådan och höll den tätt mot sig. Taxen tryckte sig mot hennes ben och viftade långsamt på svansen, nästan som om den tackade henne.
— Okej, sa hon mjukt. Vi går hem. Jag ska ta hand om er.
Hunden gav ifrån sig ett svagt skall och följde henne. Tillsammans gick de in i den varma entrén — där deras gemensamma historia började.
