En stilla söndagskväll promenerade jag längs parkens allé med min labrador Rex. Han var vanligtvis lugn, men plötsligt spetsade han öronen, ryckte till och slet sig lös.
Han rusade fram mot en svart sportväska under en bänk vid fontänen. Innan jag hann reagera hade han tagit den i munnen och kastat sig ner i vattnet. Stänk flög åt alla håll, förbipasserande stannade upp.
— Rex! Vad gör du?! ropade jag.
Då hördes ett klickande ljud. Ur buskarna dök en man i svart jacka upp. Han sträckte sig mot fontänen, ögonen flackande, rörelserna desperata.
— Släpp den! Det är inte din sak! skrek han.
Men Rex bet hårdare. Väskan öppnades lite, och jag såg metall och sladdar. Kylan for genom kroppen. Det såg ut som en hemmagjord bomb. Människor började skrika och springa bort. Mannen försökte hoppa i fontänen men halkade.
Jag kastade mig i vattnet. Rex simmade mot andra sidan, fortfarande med väskan. Jag grep hans halsband och drog honom mot kanten.
Ett öronbedövande ljud hördes – men i stället för en explosion sprutade vatten upp. Väskan hade släppt ut tryckgas från en cylinder som var kopplad till en timer.
Vakterna kom springande och grep mannen. Senare fick vi veta att han planerat ett attentat. Rex hade räddat dussintals liv.
Blöt och darrande stod han vid min sida, och jag kramade honom hårt. Den kvällen insåg jag att djur ibland kan känna faran före oss människor – och förändra ödet.
