Morgonen var stilla och kall. Solen glittrade över snön, och den frusna sjön låg tyst framför Thomas och hans trogna vän — schäfern Rex. Hunden sprang lyckligt framåt, hoppade, skällde, njöt av den gnistrande vintern.
Isen verkade stark. Det fanns spår av skridskor och färska fotavtryck. Men plötsligt hördes ett djupt, hotande knak. Thomas hann knappt reagera innan Rex försvann under isen med ett skrik och ett plask.
— Reeeex! — ropade Thomas.
Han såg hundens huvud kämpa i det svarta vattnet. Rex försökte klösa sig upp, men isen brast varje gång. Hans ögon var fyllda av panik — och tillit. Han litade på att Thomas skulle rädda honom.
Thomas visste att ett felsteg kunde kosta honom livet, men han kunde inte stå och se på. Han la sig platt på magen, kröp långsamt fram och försökte fördela vikten. Isen klagade under honom.
Han knöt fast sitt bälte i släden bredvid och sköt den mot hålet.
— Håll ut, kompis, jag är här! — ropade han.
Rex försökte ta tag med tänderna, men orkade knappt röra sig längre. Thomas nådde fram, grep tag i halsbandet och drog med all sin kraft. Släden höll — och plötsligt var hunden uppe, darrande men levande.
Thomas log, grät och höll honom hårt.
— Du klarade det, Rex.
Men då kom det — ett högt, dovt knak. Isen under Thomas gav vika, och han föll i det iskalla vattnet. Rex ylade, tog tag i bältet med tänderna och drog.
Mot alla odds lyckades han dra upp sin ägare.
På den frusna sjön stod de två tillsammans — man och hund, levande, frusna, men oskiljaktiga.
Vinden viskade tyst:
“Minuter på gränsen…”
