I verkligheten var han ensam, instängd i sin lyxiga men tomma takvåning, omgiven av tystnad och affärsmöten utan mening.
En kväll, när han gick ut för att rensa tankarna, såg han en ung kvinna sitta på trappan utanför en restaurang. Hon hade en sliten ryggsäck och trötta ögon, men det fanns något stolt i hennes hållning.
Hon hette Marina. Hon hade förlorat sitt arbete och sov ibland utomhus, men hennes blick var klar.
Alexej gick fram och berättade sin historia – och bad henne spela hans fästmö för en enda kväll. Han erbjöd henne pengar, kläder och en plats att sova. Marina tvekade, men i hans röst fanns ingen arrogans, bara desperation. Till slut gick hon med på det.
Nästa kväll kom stylisterna, och Marina förvandlades. När hon såg sig i spegeln kände hon knappt igen sig själv. Under middagen med Alexejs föräldrar var hon lugn, vänlig och trovärdig.
Föräldrarna log, skrattade och behandlade henne som familj. Alexej såg på henne och undrade hur en främling kunde få hans hem att kännas levande.
När gästerna hade gått blev det tyst. Han tog fram ett kuvert.
– Det här är till dig, sa han.
Hon skakade på huvudet.
– Jag gjorde det inte för pengarna.
Hon vände sig om för att gå, men han stoppade henne.
– Stanna. Inte som min fästmö, utan som du.
De stod tysta en stund, med stadens ljus bakom sig. För första gången på länge kände de båda att något äkta hade börjat.
